07/04/2022
Nyupptäckt läkemedelskandidat ökar utsöndringen av insulin vid typ 2-diabetes
2022-04-06
Forskare vid Lunds universitet har upptäckt att mängden av ett mikroRNA är förhöjt vid typ 2-diabetes och påverkar utsöndringen av insulin negativt. Deras försök på mänskliga insulinproducerade celler i bukspottskörteln visar även att det går att öka insulinutsöndringen genom att minska mängden av detta mikroRNA. Målsättningen är att forskningen ska leda till nya behandlingar för personer med sjukdomen.
I förgrunden afrikansk man som tittar i ett mikroskop. Han är klädd i vit labbrock och bär även blå gummihandskar. Bakom honom står medelålders kvinna, brunt hår i page-frisyr och glasögon. Hon har en rosa skjorta och även hon bär vit labbrock som är uppknäppt. Bilden är tagen på ett labb.
Langerhanska öar är klumpar av celler som är utspridda i bukspottskörteln. Lena Eliasson och Jones Ofori separerar de langerhanska öarna från bukspottskörteln för att studera dem i labbet. Foto: Petra Olsson
Vid typ 2-diabetes försämras bukspottskörtelns förmåga att tillverka och utsöndra insulin. Tidigare studier har visat att mikroRNA har betydelse för den här försämringsprocessen. MikroRNA är icke-kodande RNA som reglerar mängden gener och protein i en cell. Att minska mängden mikroRNA skulle kunna vara en möjlig behandling vid typ 2-diabetes.
Kort fakta mikroRNA och langerhanska öar
MikroRNA är små icke-kodade RNA-molekyler som reglerar produktionen av proteiner. Ett enda mikroRNA kan reglera många proteiner i en cell eller signaleringsväg. MikroRNA har betydelse för utvecklingen av typ 2-diabetes och bukspottskörtelns förmåga att utsöndra insulin.
Langerhanska öar är en grupp av celler som består främst av betaceller som producerar insulin, och alfaceller som producerar glukagon. Dessa två hormoner reglerar blodsockret och ämnesomsättningen. Langerhanska öar är på grund av sin placering svåra att studera i levande människor
Forskning har tidigare visat att ett mikroRNA som kallas för miR-200c tycks påverka utsöndringen av insulin hos möss med diabetes. Hittills har det saknats kunskap om vilken betydelse miR-200c har för insulinutsöndringen hos människa.
– I vår nya studie kan vi visa att mängden miR-200c skiljer sig åt mellan människor med och utan sjukdomen. Det är få studier inom området som har använt sig av så mycket mänskligt material som vi gör i den här studien, säger Lena Eliasson, diabetesforskare vid Lunds universitets diabetescentrum (LUDC).
Insulinutsöndringen ökade
När forskarna gjorde mätningar av miR-200c i langerhanska öar från 34 avlidna personer, som donerat sina organ/vävnader genom organdonation, med och utan typ 2-diabetes kunde de se att mängden var högre hos personer som hade haft sjukdomen. De genomförde även experiment på langerhanska öar från avlidna organdonatorer med typ 2-diabetes för att se om det gick att öka insulinutsöndringen när de minskade mängden av miR-200c i cellerna. I de langerhanska öarna från de tre donatorerna ökade insulinutsöndringen.
– Utsöndringen ökade ungefär tre gånger så mycket. Vi hade gärna gjort experimentet med vävnad från fler personer, men det är svårt att få tillgång till sådant donerat material. Vi är väldigt tacksamma till alla donatorer som har bidragit till studien på olika sätt. Det är viktigt att förstå vad som händer med insulinutsöndringen och hur den regleras hos människa för att utveckla nya behandlingar, säger Jones Ofori, försteförfattare för studien och forskare inom diabetes och epigenetik vid LUDC.
Stark läkemedelskandidat
Forskarna bakom studien planerar att gå vidare med studier i råttor med diabetes för att undersöka närmare vad som händer med insulinutsöndringen när mängden av miR-200c minskar. En viktig målsättning med forskningen är att den ska leda till nya behandlingar. Tidigare forskning vid Lunds universitet diabetescentrum har visat att diabetes kan delas in i olika undergrupper beroende på hur sjukdomen utvecklar sig, och att det finns patientgrupper som har större problem med insulinproduktionen än andra.
– Dagens insulinbehandling av typ 2-diabetes är inte optimal för alla patienter. Flera tidigare studier har visat att det kommer att behövas mer individanpassad vård av typ 2-diabetes. Det är möjligt att det kan vara intressant för oss att rikta in vår behandling mot grupper som har särskilda problem med insulinproduktionen. I förlängningen hoppas vi att vår forskning kan bidra till nya behandlingar som kan ge bättre blodsockerkontroll, säger Lena Eliasson.
Forskargruppen genomför just nu en kartläggning av olika mikroRNA som kan ha betydelse för insulinutsöndringen vid typ 2-diabetes. Kunskapen är viktig för att utveckla träffsäkra behandlingar.
– I vår kartläggning ser vi att miR-200c är en stark kandidat att rikta in läkemedelsbehandling mot, som även dyker upp i andra studier. En utmaning som ligger framför oss är att utveckla en insulinbehandling som enbart riktar in sig på de langerhanska öarna och som inte påverkar andra vävnader, säger Lena Eliasson, professor i experimentell diabetesforskning vid Lunds universitet.
Länk till den vetenskapliga artikeln Human Islet MicroRNA-200c Is Elevated in Type 2 Diabetes and Targets the Transcription Factor ETV5 to Reduce Insulin Secretion
Text: PETRA OLSSON
Artikeln är tidigare publicerad som nyhet från Lunds universitet
Human tissue lab
Human tissue lab (HTL) är en viktig biobank för diabetesforskning som har etablerats inom ramen för det strategiska forskningsområdet Excellence of diabetes research in Sweden (EXODIAB). HTL samlar donerat mänskligt vävnadsmaterial, insulinproducerande celler, vävnader från lever, muskler och fett. Biobanken innehåller även blodprover, urin- och avföringsprover mm. HTL har etablerats genom ett samarbete mellan Lunds universitet och Uppsala universitet, de två universitet som ingår i forskningssamarbetet EXODIAB. Länk till mer information: https://www.exodiab.se/human-tissue-lab/
Forskare vid Lunds universitet har upptäckt att mängden av ett mikroRNA är förhöjt vid typ 2-diabetes och påverkar utsöndringen av insulin negativt. Deras försök på mänskliga insulinproducerade cel…
