19/07/2025
Hej❣️ Jag vet att jag lyst med min frånvaro på sociala medier i ett år nu. Jag hoppas jag fortfarande har några tappra följare kvar, för så småningom kommer jag att hitta tillbaka till mitt målande.
För ett år sedan drabbades jag av ett hårt besked och fick svårt att hantera de känslor som följde. Utan att gå in på detaljer kan jag iaf säga att det handlar om sjukdom och sorg i familjen. Både jag och övriga familjemedlemmar har fått finna oss i en helt ny livssituation.
Jag befinner mig väl lite i en form av livskris om jag ska försöka hitta ett namn på det.
Jag är på väg tillbaka och jobbar på min mentala och fysiska hälsa varje dag, men den där härliga inspirationen, LUSTEN, till konstnärsskapet, den vill inte riktigt infinna sig. Inte än..
Denna målning dock, slet jag med i veckor. Som en form av terapi tror jag. Över den ilska och komplicerade form av sorg jag befinner mig i.
Jag fick en förfrågan om en målning av ett lejon. Inte vilket lejon som helst heller. Det skulle vara ett argt lejon. Så argt och skräckinjagande som jag bara kunde få fram. Förutom det önskemålet hade jag fria tyglar.
Som ni kan se på den här snabbspolningen genom arbetet så tänkte jag om, och tänkte om, och tänkte om.. Den där riktiga ILSKAN ville inte komma fram. -Jag tror jag målade över och började om totalt 12 eller 13 gånger.
Jag tror det var just ilskan i motivet som fick mig att inte ruttna. Jag ville HITTA den. Jag BEHÖVDE hitta den. Inte för min beställares skull, utan för min egen. För mig själsliga läkning.
Jag tvivlade på mig själv under arbetet så många gånger. Jag hade mer än en gång lust att sätta en kniv i kanvasen och kasta ut mina penslar och färger från balkongen!
Jag hade, och har fortfarande till stor del, vad min bästa vän kallar ”konstvärk” Alltså målarens motsvarighet till författarens skrivkramp. Jag skulle inte kunnat hitta ett bättre ord själv för de känslor som bråkar med mig.
Jag blev iaf till slt nöjd med målningen av lejonet. Jag tyckte jag fått fram ilskan, samtidigt som målningen var tillräckligt vacker för att hängas på en vägg. Den illustrerade min ilska väl.
Till min glädje tyckte min beställare samma sak, och utan att tveka valde han att acceptera den. (Hade han inte blivit nöjd hade jag så klart inte tvingat den på honom)
Arbetet tog mig flera steg framåt i mitt mående, dock inte i närheten av där jag var för ett år sedan. Men jag kan se ljuset nu iaf. Jag vet att jag fortfarande kan måla. Även om jag just nu har svårt att hitta inspirationen och orken att dra igång ett projekt.
Jag ska vara snäll mot mig själv. Jag ska inte tvinga mig mer än vad jag orkar med. Men en liten aning tvång måste jag använda, annars kommer jag aldrig våga sätta igång igen. Lejonet får symbolisera slutet på mitt overksamma år, och en försiktig start på en ny era. I små steg kommer jag att vandra. Ett steg i taget. Kanske ett steg bakåt ibland, men jag ska göra mitt bästa för att orka gå framåt. Jag vet ju trots allt att jag mår aldrig så bra som när jag lever ett liv med färger och kreativitet sprudlande i mitt sinne.
Tack för att du orkade finnas kvar här när jag själv inte gjorde det. Och tack för att du läste ända hit. Jag hoppas att inom kort kunna lägga ut bilder på nya målningar.
♥️♥️♥️
