12/06/2026
Barocken är känd, ja kanske till och med ökänd, för sina överdådiga fester där antalet maträtter kunde vara så många att de måste serveras i flera omgångar för att alla ens skulle få plats på bordet.
Vid sådana fester förekom dessutom så kallad skådemat, mat som egentligen inte var mat då den sällan var avsedd att ätas. De här rätterna kunde vara enormt stora och konstnärliga, och krävde hjälp inte bara av skulptörer och sockerbagare, utan även av snickaren som tillverkade stommen, målaren som förgyllde kreationen, och 1649 betalade Skoklosters slotts byggherre Carl Gustav Wrangel till och med ”mässingsgjutaren för kanonerna på skådematen”. Bakverket hade alltså riktiga små fungerande kanoner som kanske till och med fyrades av i samband med presenteringen.
Vid samma bankett förekommer dessutom en mindre trädgård med blommor av konfekt, allt liggande på vaxblad skulpterade och tillverkade av apotekaren. Stjälkarna tillverkades av rosmarinbuketter, och mitt bland de ätbara blomstren fanns också fåglar av vax. Det kan inte alltid ha varit lätt att veta vilka delar av en sådan komposition som faktiskt var avsedda att stoppas i munnen, men kanske fick gästerna lära sig den hårda vägen.
Sockerskulpturer är en annan sextonhundratalsfavorit, och sådana konstverk var inte bara storslagna, utan kunde dessutom vara ömtåliga. De tillverkades ofta på annan plats än hemma i det egna köket som inte ens i ett stadspalats alltid var stort nog för en fest med riktigt många gäster. Vid minst ett tillfälle tillverkar man ”en låda till skådematen” för att skydda den under färden från sockerbagaren till bankettsalen. Att sådan skådemat också kunde vara mycket stor framgår av familjen Wrangels utgifter, som till exempel när man vid en sommarfest betalar ”männen som burit in skådematen”. Till samma fest betalas det också till ”sockerbagarens dotter som rättat till skådematen” och ”vaxskulptrisen”, vilket visar att det inte bara var män som tillverkade sådan mat.
