Historia
Enligt sägnen upptäcktes gruvan av en vallpiga vid namn Katarina, som vid ett tillfälle sparkade upp en reva i mossan och såg att det glimmade till. På den platsen anlade man sedan en gruva, som fick namnet Katarinagruvan. Då gruvan visade sig vara rik på malm och flera gruvor tillkommit i fältet byttes namnet till Storgruvan. Brytningen påbörjades redan under 1500-talet, gruvdrift idkad
es bland annat av biskop Hans Brask.
År 1781 ägdes hela kopparbruket av Johan Adelswärd och hans hustru, som då bildade fideikommisset Baroniet Adelswärd som kom att äga många gruvor i länet däribland Fångö koppargruva ute i Gryts skärgård. Runt gruvan växte samhället Bersbo upp.
År 1857 invigdes Östergötlands första järnväg mellan Bersbo och Åtvidaberg för att underlätta transporterna av kopparmalm från gruvorna ner till Åtvidaberg. Loken döptes till Åtvidaberg och Bersbo. Vid Världsutställningen i Paris 1889 fick Bersbo pris för sin koppar.
År 1902 upphörde den industriella kopparhanteringen i Åtvidaberg, vilket också innebar slutet för Bersbo som gruvsamhälle. Sammanlagt togs det upp ca 35 000 ton kopparmalm under åren i Bersbo. Det fanns även en liten silvergruva men inga större mängder bröts. Under 1850- och 1860-talen var det Sveriges störst producerande kopparbruk. Marken ägs än idag av släkten Adelswärd.
