13/11/2026
Öppet torsdag-fredag 15-18, lördag söndag 13-16
…………………………………………………..
LANDSKAPETS RELATIVA MÖRKER
I en avförtrollad tid tar vi naturen till oss snarast som ett vykort: en hjort som andas i kyligt motljus, varma färger, tysthet, stillhet. Den spanande ugglans skarpa blick i frusen tusendelssekund. Det har blivit till vår bild av hur det är. Man ryggar bakåt inför en dunge skog som inte retuscherats.
Dimman lättar, vi noterar inte älvorna som dansar. Dunklet lägger sig bland rötterna, kring fötterna, och ängslan finner fäste. Kanske knäcks en gren bland skuggorna där någon kliver runt. Är det vilddjur eller väsen? Är det folk?
Skogens ljud kan vara växtligheten själv som gör sig hörd, men det skrämmer den som inte blivit van. De rationellaste förklaringar vill inte räcka till. Det finns alltid det som inte vill förklaras. Och naturen bryr sig självklart inte om att vi försöker.
.............................................
Att fotografera i naturen med hålkamera ger gott om tid till kontemplation. Med exponeringar på flera, eller många minuter, måste fotografen stilla vänta på att ljuset gör sitt jobb. Under tiden hinner mycket hända; man kan känna sig betraktad, man kan skrämmas av ett ljud, man ser på när molnen långsamt drar förbi. Fotografen har en medskapare i tiden som passerar.
Genom att arbeta med gammalt fotografiskt material flyttar ett extra l***r av mystik med in i mörkrummet, där kemiska egenheter i film och papper, osynliga för ögat i det röda ljuset, utvecklas till synliga tecken i bilderna, kanske tecken på vad som verkligen pågick där ute i landskapet när bilden togs, eller ett uttryck av hur tid ser ut, när det lagras i silversalter under lång tid.
