30/12/2022
Kan det bli nåt om Svedjebo tro?
Under slutet av 1500-talet och in på 1600-talet, kom flera tusen finnar från Savolax och Tavastland över Bottenhavet till en stor del av Sverige och sydöstra Norge. I Sverige slog sig de flesta ner i Värmland, Dalarna, Hälsingland, Ångermanland, Medelpad, Västmanland och Gästrikland. Vid den tiden var Finland en del av det svenska riket, därmed kan man ej tala om invandrare i traditionell bemärkelse, bortsett från de som fortsatte till vårt grannland. Idag kallar vi denna folkgrupp för ”skogsfinnar”. Orsakerna till förflyttningarna var många – nödår, krig, farsoter och kanske framförallt en allmän vilja att få det bättre. Makthavarna uppmuntrade skogsfinnarna eftersom de ville öka skatteunderlaget i dessa gles- eller rentav obefolkade landsändar.
Till sina nya hem hade skogsfinnarna inte med sig mycket materiellt mer än några verktyg, lite kläder och mat samt något husdjur i form av en ko eller get. Däremot bar de med sig en stor kunskap om en jordbruksteknik i skogslandskap som gav en betydligt större skörd än traditionellt jordbruk. Vi kallar den svedjebruk vilket går ut på att man hugger ner en stor areal med träd, låter veden torka några år innan man bränner upp allt för att slutligen så i askan. Odling av svedjeråg tillsammans med jakt och fiske var ett vanligt levnadssätt. De nya bosättarna bar också med sig en egen kultur i form av folktro, matvanor, byggnadsskick, musik och hantverk samt var duktiga på järnframställning och som vapensmeder, exempelvis i Fågelsjö levde ett par familjer under 1700–1800 talet på att smida bössor av myrmalm från Fågelsjön.
Efter ett par generationer på plats i Sverige började de flesta skogsfinnar att förlora sitt tidigare språk finska samt många seder och bruk från sitt urspring. Idag är det få av den miljon ättlingar till de första skogsfinnarna som kan finska. Det finns dock flera organisationer och samfund som dagligen jobbar för att kunskap ska bevaras och att fler skall lära sig och förstå vilka skogsfinnarna var och vad de betydde för Sverige. Elva organisationer i Sverige och Norge gav fem mandat att jobba vidare med att synliggöra skogsfinnarna. För att ta fram en egen flagga för skogsfinnarna utlyste Solør-Värmland Finnkulturförening, Finnsam (Finnbygder i samverkan), Skogfinske interesser i Norge, Skogfinneforeningen och Förbundet Skogsfinska Intressen i Sverige en tävling och nu är flaggans form beslutad. Vinnaren blev Frédéric M. Lindboe och Bettina Gullhagen. Flaggan skall ses som en symbol för samhörighet och ursprung och användas med vördnad.
Att flaggan ser ut som den gör är ingen slump. Den gröna färgen är en symbol för skogens betydelse för skogsfinnarnas svedjebrukskultur. Rött står för det heliga trädet rönn samt eld, en färg som tillsammans med svart även fanns i flaggorna för Savolax och Tavastland. Gul symboliserar den så viktiga svedjerågen. Slutligen färgen svart som står för sotet efter svedjandet, men också rökstugornas sotiga väggar. Det svarta fältets form är en gammal symbol för fruktbarhet.
Under 2023 kommer vi att djupdyka i skogsfinsk kultur i Historier från Hälsingland, håll utkik och tips på historier, sägner och färgstarka skogsfinnar mottages tacksamt.
